fredag, maj 19, 2006

"Fiskehistoria från sekelskiftet 18-1900 talet"

Familjen Sjöberg

Vår gammelfarfar och gammelfarmor: Abraham och Emma Charlotta Sjöberg, födda på Älgholmen, Dalarö.
Farfar, Carl Albert Sjöberg var fiskare född på Älgholmen, Dalarö och gift med farmor Anna Matilada Nilsson från Väsby Sandemar.

Farfar och farmor flyttade från Älgholmen 1898 till Årsta Säteri, där dom arrenderade ett lantställe bestående av c:a 12 tunnland jord och skog samt ett mycket vidsträckt fiskevatten.

Den från början mycket lilla fiskar familjen med sonen Kristian, flyttade in i en liten torp- och fiskar stuga som låg vid en liten å som flyter ut i Blistafjärden - även kallad Årstaviken. I denna lilla fiske stuga föddes en liten flicka, som fick namnet Bertha - den 12 december 1899, precis till Luciadagen.

Stugan gjorde verkligen skäl för namnet "fiskarstugan", ty den innehöll bara ett rum och ett litet kök. Inget vatten, el eller avlopp fanns. Värme fick man genom värmen från järnspis och kakelugn.

1901 flyttade så den nye gårdsfiskaren med sin familj till ett betydligt bättre ställe. Årstanäs var ett härligt ställe, högt beläget med utsikt över vackra fjärdar åt två håll och vaker skog åt nordväst. Där fanns en rymlig huvudbyggnad med två rum och ett stort kök. Två mindre fastigheter fanns. Den ena av dessa var avsedd som bostad åt drängar och inrymde också tvättstuga med eldningsmöjligheter. Den andra var en ladugårdsbyggnad med plats för såväl kor som hästar, svin och höns.

Genom kombinationen lantbruk-fiske blev det möjligt att efter några mycket arbetsamma år gå vidare. Farfar, som egentligen var fiskare, såg och förstod ganska snart att här fanns "sjön att ta ur" - fisket var mycket gott. Och så blev det: fisket blev lönsammare allteftersom fiskevattnen blev kända. Det mesta och enklaste var strömmingsfisket, som alltid gav bra avkastning. Större delen av strömmingen såldes till fiskhandlare Malla Wellander, Fiskhallen på Mälartorget. Från 1920-talet stod farmor själv på Kornhamstorg och sålde fisk, lördagar och stundom även onsdagar. Fisken transporterades in till stan de nära tre milen med hästskjuts i början ända fram till 1919, då bilen kom in i bilden och en T-ford införskaffades. Bilen blev en revolutionerande hjälp till mångt och mycket för hela den stora familjen.

"Enligt en historia som min far Knut Sjöberg berättade för mig, så skulle han vid ett tillfälle vid lek i bilen, ha lossat handbromsen på densamma som sedan rullat ner i vattenbrunnen med ena hjulet till allas förtret. Det skapade en hel del arbete att få upp bilen från brunnen."

Allt eftersom barnaskaran växte och barnen blev större, så blev de en stor hjälp för farfar i båtar på sjön. Det hände att barnen blev väckta vid soluppgången för att inte fisken skulle ge sig i väg eller dö i näten. Vi dessa tillfällen fick barnen kaffe och tre skivor vetebröd, och sådant hände inte så ofta; två skivor var den ordinära ransonen.

Barnen hade lång väg till skolan, 7,5 km, och inga skolbussar eller fria förmåner i övrigt som nutidens barn har. I regn och rusk, vinter, höst och vår, ibland på igensnöade, oplogade vägar - eller rättare sagt stigar fick dom gå till skolan. Jag vet inte om barnen i skolåldern tog någon skada av dessa prestationer, tvärtom stärkte det säkert alla istället. Barnaskaran växte årligen med ett barn och vid tre tillfällen blev det tvillingar; 1901, 1902, och 1907. I 20 års tid fick farmor hålla på och laga skolmatsäckar till 5 á 6 stycken som skulle iväg till kyrkskolan vid Österhaninge kyrka. Och vid denna tid fanns ej några barnbidrag.

Vatten och ved fick bäras ganska lång väg, såväl till hushåll som till alla djuren. Veden fick alla barnen, allt efter ålder vara med om att hugga och såga på vedbacken. Dom hade fri ved från skogen som "skogvaktaren" bestämt att dom fick ta. Denna ved höggs av farfar och drängar. Mycket av veden höggs upp före sommaren och fick så ligga på tork för vinterbehov. Det gick åt mycket ved till köket och uppvärmningen av de två stora rummen. Det fanns ingen annan hjälp mot kylan än den stora järnspisen och kakelugnarna på den tiden. I omedelbar anslutning till den stora järnspisen fanns också en stor uppmurad ugn som användes vid "storbak" av matbröd. Den stora ugnen värmdes upp genom direkt eldning i själva ugnen. Veden bestod av stora torra vedträn av gran. Ugnen var stor, c:a 160x95x50 cm. Det tog flera timmar att värma upp ugnen till rätt temperatur för bakning. Men den tidens duktiga husmödrar kunde sin sak, var så säker. Under tiden för uppvärmningen bakades så degen ut till stora limpor och runda kakor med hål i mitten. Det nybakade goda rågbrödet fick så svalna och kakorna ligga tills de höll för att kunna flyttas till spätten i taket, där de hängdes till man behövde dem. Då plockade man ned vad som behövdes.

Vid samma storbak bakades även härliga jullimpor, som alla barnen längtade efter. Dessa goda limpor placerades sedan i vetesäden, som förvarades i stora bingar i ett uthus, där de höll sig alldeles färska i flera månader.

Den barnrika fiskarfamiljen har alltså växt upp och tyvärr är alla syskonen idag bortgågna utom vår faster Elsa Arvling. Var och en av syskonen har lyckats bra på sitt sätt, en del till och med riktigt bra. Dom som gått bort minns vi med saknad och tacksamhet. De flesta fick leva ett långt och händelserikt liv, något som inte alla får uppleva. Kanske är anledningen till de flestas goda hälsa och höga ålder barndomens goda, men hårda arbete; i frisk natur och sund lika frisk mat, fri från nutidens besprutade marker och vatten.

Det är med stor tacksamhet till vår farbror Gunnar Sjöberg, jag kan återberätta denna alldeles osannolika historia. Gunnar skrev ner detta den 9 december 1983 i sitt hem i Norrköping, i samband med en släktträff som ägde rum på Restaurang Båtsman 1 januari 1984 i värtahamnen Stockholm.


Copyright KnutAnders

4 Comments:

At söndag, maj 21, 2006, Blogger LarsThommy said...

Heja Anders!

Trevligt att du lägger upp den här artikeln på din blogg.
Fin artikel, ett stycke nutids- och vår alldeles egna historia, långt före paraboler, kabeltv, AC, PC, DVD och Internet och för den delen utbyggd bilism, trängselskatter óch lågprisflyg och dito marknader osv.
-Hade det blivit så många barn om bloggen funnits?
Massor av hälsningar från Kista

 
At fredag, augusti 03, 2007, Anonymous Anonym said...

Hej!
Vad kul att läsa om släkten på internet. Elsa är nämligen min farmor. Själv var jag bara 4 år när släktträffen var så jag kommer inte ihåg så mycket av den. Däremot har jag häftet med Sjöbergshistorien i bokhyllan så jag kände igen det mesta av texten.
Mvh Helene Arvling (bor i Halmstad)

 
At tisdag, augusti 16, 2011, Anonymous Marny Sjöberg said...

Hej!

Det är trevligt att någon Sjöbergare ,har skrivit om min svärfars liv i Årsta.Jag har mycket inspelat på en kasett.Där berättar Helge med dialekt.
Min dotter har skickat en länk till mig.
Tack! MVH/Marny mm.sjoberg@telia.com

 
At lördag, augusti 23, 2014, Blogger Carin Daleke said...

Hej!

Vi lever numera på Årstanäs sen 1997 men de gamla byggnaderna har fått lämna plats till nya men på samma plats där de gamla stod. Under årens lopp från 30-talet till 90-talen hade de förfallit på olika sätt och fått även fått husbocksangrepp. Vi kunde inte spara dem. Men, det finns ett lugn här ute och en speciell känsla av trygghet. Det finns en snäll kvinna med en katt som håller ett öga på oss.
Fisket var gott de första 10 åren men sen har det minskat successivt.
Vi minns också ett besök av flera av Sjöbergarna som kom hit med buss i samband med en släktträff och vi har fått mycket information om familjen och dess liv här. Rent känslomässigt vill vi förvalta det minnet även om jordbruk och fiske är från en svunnen tid.
Carin Daleke

 

Skicka en kommentar

<< Home